Tvåhänta drower

Jag uppskattar hur stringent Shadowdark är. Mest som en skrivövning har jag därför börjat skriva små grejor till det, nu senast ett nytt släkte: halv-drow.

Efter att ha lagt ut det på Shadowdarks Discord-server uppstod diskussionen huruvida detta borde vara ett yrke snarare än ett släkte. Förmågan jag gav halv-drowen var nämligen "Tvåhänt. Vid en lyckad attack rullar du båda vapnens skadetärningar och behåller det högsta resultatet" - vilket ju låter som en talang som kommer av yrkeserfarenhet snarare än något nedärvt.

Min tankegång är dock hämtad från tidigaste utgåvorna av AD&D, där drow-alver antogs vara ambidextra - det var närmast något inneboende hos dem (vare sig som en kulturell eller "genetisk" egenskap). Som jag förstår det så var det först efter att karaktären Drizzt Do'Urden blev populär som förmågan knöts till Ranger-yrket, men att själva förmågan ursprungligen hängde ihop med hans släkte snarare än hans karriärval. 

Bonus: här är min Shadowdark-tolkning av mitt eget yrke: bibliotekarien.

(Illustration: Bartek Blaszczec)

Val av titel

Under speltest frågade sig en spelare varför boken heter Kaskelot - rollpersonerna möter ju aldrig någon val? Titeln får sin förklaring i avsnittet om hur Kutulus regler för vansinne behandlar bokens monstruösa kadaver:

Vid första anblick är det svårt, för att inte säga omöjligt, att få grepp om kadavrets bortomvärdsliga natur. Det vanligaste är att hjärnan i stället omtolkar åsynen till något mycket mer prosaiskt: ett skepp som gått på grund, ett vulkaniskt fenomen eller en strandad kaskelot.

Mrs. Chardonnay

I speltestet av Kaskelot valde en av spelarna att skapa en rollperson som jag är oerhört förtjust i: skvallerbyttan. Rollpersonen, Hyacinth Chardonnay, är en bemedlad hemmafru som gjort sig till stadens centrum för skvaller. Hennes kontaktnät sträcker sig från stadens högsta societet till den mer ödmjuka medelklassen - alla vill vara på god fot med fru Chardonnay.

Det fiffiga ur ett spelledarperspektiv är att hon kortar av massor av kampanjens transportsträckor. Har det skett ett mord som ännu inte är helt offentliggjort kan skvallret ändå ha påbörjats. Om den excentriska damen på Moot Hall har fått besök av en särdeles mystisk typ kommer Hyacinth få nys om det. Bekymret med att förse rollpersonerna med information på ett organiskt sätt är helt löst!

Kommer hädanefter att uppmuntra en liknande rollperson i alla mina spel, verkligen ett smörjmedel för mysterierna.

Hisspitchen

Introduktionen till Kaskelot lyder så här:

Kaskelot är ett mysterielandskap med ett slags Gudarna måste vara tokiga-premiss: kadavret från ett lovecraftskt vidunder spolas upp på en strand i Essex och världen sätts därmed i gungning. Själva kadavret utgör ingen egentlig fara, det är snarare omgivningens reaktioner som skapar intrig och ger upphov till de äventyr som rollpersonerna måste ta sig an. Boken är uppdelad i fyra delar:

 • En beskrivning av kadavret och dess effekter på människans samhälle och psyke.

• En översikt över staden Clacton-on-Sea, dess historia och geografi samt en genomgång av särskilda platser med tillhörande äventyrsfrön.

• En diskussion om rollpersonerna och deras ingångar till äventyren.

• Fyra korta äventyr.

Boken kommer att vara kort, runt 40-50 sidor, men förhoppningen är att den bärande idén ska vara så pass tydlig att spelledaren inspireras till att bygga en kampanj kring den. 

Omslagsbilden, som jag är enormt glad över, är gjord av Lasse Partanen och ser ut så här:

Kaskeloter och rollspelsbloggar

Sedan några år tillbaka har jag skrivit rollspelsgrejor och publicerat, ofta anonymt, via Rollspelskollektivet. Detta har passat mig utmärkt, det har gett mig en anledning att faktiskt fullfölja saker, samtidigt som jag inte känt några enorma prestationskrav. Jag har kunnat pilla med små saker i min egen takt, bidragit till små zines och egentligen inte brytt mig om att det jag gör måste vara nyskapande eller ens helt spelbart.

Men så påbörjade jag ett projekt som jag haft i bakhuvet i något år, en sorts kampanjmiljö till Kutulu som jag gett namnet Kaskelot. Efter att ha skrivit några sidor märkte jag att jag tyckte om det tillräckligt för att vilja ge det en något bättre layout än vad jag själv kan åstadkomma. Lite som en chansning skrev jag därför till Kutulu-skaparen Mikael Bergström, bifogade vad jag hade och frågade om han möjligen kunde tänka sig att "hälla texten" i Kutulus layout-dokument. Till min glädje sa han ja, och till min stora skräck sa han även att han ville att kampanjen skulle bli (läs: "upphöjas till") en officiell Kutulu-produkt. Nu är jag alltså utanför min comfort zone och kan inte tillåta mig den avslappnade hållning jag haft till mina små rollspelsprojekt. Nu känner jag att jag vill ta mitt spelskapande på ett snäppet större allvar än tidigare.

Och vad är mer seriöst och allvarligt än en rollspelsblogg?

(Illustration Sara Lundmark)